Nej, den här bilden föreställer inte agenter, den föreställer
hemliga agenter. Det blir ju dubbelt så tufft när nåt är hemligt. Som hemliga rum till exempel. Varje slott med självaktning har ju ett hemligt lönnrum. Inte för att såna rum är nåt vidare, dom är oftast trånga och dammiga och så. Men dom är
hemliga! Man skulle kunna gömma ett rymdskepp där. Eller ett lik. Eller Maria Magdalena. Eller naziguld. Möjligheterna till oändligt fräna grejer är oändliga. Iallafall så länge Julian Assange håller sina flottiga fingrar borta från hemligheterna...
Vad var det jag skulle skriva om nu igen?
Jo just det, jag ritade lite gubbar i en ny(?) stil. När jag klottrar på kuvert och sånt har jag en mycket kantigare stil än när jag gör seriösare grejer. Jag skulle vilja hitta en mera ikoniserad och funktionell stil att rita i. Jag tänkte att det svåraste man kan rita är ju en helt rund cirkel så en kantigare stil borde vara lättare att rita i än en bullig. Nu blev det ju inte så jättestor skillnad mot hur det brukar se ut men det blev lite mer avskalat iallafall. Och så blev det ju hemliga agenter vilket är fräckt.
Superhemliga agenter faktiskt. Alldeles väldigt topphemliga, det syns ju lång väg.
Men hur hemliga är de egentligen när det syns att de är så pass superhemliga? De hemligaste agenterna är väl ändå de som inte ser så hemliga ut, för då är det ju hemligt att de är hemliga. Det är deras stora hemlis liksom.
SvaraRaderaMen vad är poängen med att vara hemlig om man inte får berätta för nån? Dessutom måste ju agenterna kunna känna igen andra agenter så att dom kan ägna sig åt agentgrejer. Frågan är liksom inte om nån är hemlig, utan hur hemlig han är. Det är det riktiga agenter ägnar sig åt, att försöka vinna tävlingen i att vara hemligast av alla.
Radera