Veckans outfit: Rebellen Robin

...är noga med att ta avstånd från modeindustrin. ”Jag tycker det är sjukt att folk betalar massor av pengar för dyra märkeskläder som produceras av barnarbetare i fabriker som ger enorma utsläpp.Jag vägrar lyda sån fåfänga! Har jag hål på jeansen? So what! Liksom”, säger han och pekar på hålet på knät på de grå jeansen från Acne. Robin kallar sig politiskt radikal och visar sina åsiktergenom att bära otaliga pins med budskap som ”fuck the system” och bilder på Che Guevara, på den militärgröna parkasen från Fjällräven och på väskan. ”Vi måst stå upp mot Babylon va, vi måste visa att vi aldrig kommer vika oss liksom” säger Robin som anser sig vara kommunist vilketframstår som lite märkligt med tanke på att han bär flera anarkistiska symboler på väska. Den vältalige Robin förklarar: ”Det är Babylon va, alla som kämpar mot Babylon. Alla som står upp. Det handlar om respekt liksom, att visa motstånd mot USA-imperialismen är viktigt. Att gå emot de multinationella företagen. Jag gör det genom att bära revolutionens färg.” säger han och pekar på sina röda Converse All Star.
Robin är också väldigt stolt över sina dreads som är en viktig del av hans look. ”Samhället vill att man ska vara kortklippt och använda massa kemiska produkter för att bli accepterad. Jag vägrar, jag kommer ha dreads så länge företagen profiterar på folks idiotiska vilja att vara coola. Dom förstör naturen genom att tillfredsställa behov som människan själv har skapat, jag tänker inte vara en del av det.”säger han och tänder en cigarett och blåser ut röken genom de piercade näsborrarna. Även om Robin mest gör revolution genom att vägra tvätta håret så är han också aktiv genom att klottra slagord i busskurer och och skriver på internetforum. Hans mest spektakulära aktion genomförde han för några år sedan då han och några polare bestämde sig för att ”lära överklassen och fascisterna en läxa”. Det tog bussen ut till Rosengård där de försökte tända eld på en bil. ”Den ville inte ta eld så vi slog in rutorna och sprejade nassesvin på väggen.” Abdul, som är bilens ägare, blev väldig ledsen när han skulle åka till jobbet nästa morgon men om detta vet inte Robin något utan betraktar det hela som en ”nödvändig konfrontation”. Varför var det så viktigt? ”Det är viktigt att vi tar hand om varandra, att dom som har mycket delar med sig och att man inte ser ner på dem som har haft mindre tur i livet” svarar han. Efter denna i sammanhanget paradoxalt klarsynta betraktelse fimpar han cigaretten mot elskåpet och klottrar ett anarkist-a på en K-märkt byggnad.

Veckans outfit: entreprenören Carl

...bär i vanliga fall kostym men idag är han lös och ledig för att han har semester. ”När man jobbar så hårt som jag gör är det viktigt att koppla av ordentligt” säger Carl som nu tagit med sig familjen på en tre dagars blixtvisit i sommarhuset i Provence. Mer hinner han inte med för jobbets skull och till och med nu på semestern har han laptopen till hands. I egenskap av VD i Swedwngriep Invest AB måste han vara anträffbar. ”Visst, jag jobbar fortfarande lite men det är en annan sak här. Jag glider runt i kortärmad skjorta och bermudashorts som en annan slashas haha! Det är mer avslappnat helt enkelt, och vad skulle jag göra om inte jobba? Andra gillar att fixa och renovera på sina fritidshus men det är inte min grej.” Renoverar gör istället Amir och Mahmud för motsvarande 30 kronor i timmen under överinseende av Jean som vägrar uppge sitt efternamn. Carl beundrar Jean, ”Han driver olika renoveringsprojekt i hela området här omkring och far runt som en skållad råtta och håller koll så att ingen maskar. Om han kommer på någon med att lata sig ger han dom sparken utan lön. Sedan åker han ut till förorten och rekryterar nya arbetare. Förorten ses som ett problemområde men Jean förstår att där finns billigt humankapital. Där andra bara ser problem ser han möjligheter. Det kallar jag sann entreprenörsanda! Vi skulle behöva mer av den varan i Sverige.”
Att Carl själv är en riktig entreprenör går inte att ta miste på även när han glassar runt i seglarskor utan strumpor istället för den sedvanliga kostymen. Han ser onekligen ut att leva livet där han sitter på sin terrass med havsutsikt men poängterar att det är hårt arbete som tagit honom dit. ”Jag började med två tomma händer och har inte haft något gratis. När jag startade mitt företag direkt efter att jag gått ut Handelshögskolan hade jag bara ett kapital på trehundratusen som jag fått låna av min pappa. Sedan har det varit hårt arbete som tagit mig hit. Det är det som krävs för att lyckas. Vem som helst kan göra det jag har gjort bara dom ligger i, så jag tål inte höra anställda som klagar över låg lön. De har själva valt att jobba för mig och passar det inte kan nån annan ta platsen. Personligen fattar jag inte varför man jobbar åt nån annan för småpengar när man kan jobba för sig själv och själv skörda frukterna av sitt slit. Missförstå mig rätt, jag är tacksam att det finns lata idioter som är nöjda med att städa och sånt, men de ska inte klaga på den lott de själva valt! Som min gamla internatskolelärare sa: ”världen tillhör de flitiga, de andra bara lånar den och måste därför betala ränta”.” säger Carl och smuttar världsvant på sin Chardonnay.

5-sekundersregeln

En liten serie jag ritade i photoshop.

Anusblekning

När man ska rita en konstig pose kan det vara bra att googla efter referensbilder, men jag kände att jag inte ville veta vad för resultat man får om man söker på naked man bending over så jag avstod den här gången.

Veckans outfit: surdegspappan Klas

...bär en rosa piké för att han vill vara en bra förebild och visa att rosa inte är en tjejfärg. Klas och hans fru Anna är ett av de många medelklasspar vars mål i livet är att hitta en orörd vindsvåning och måla alla väggar vita utom en, som tapetseras med någon ”galen” tapet för att visa att dom vågar vara lite crazy och bohemiska med inredningen. Hittills har de inte hittat nån vindsvåning men de har gjort sitt bästa med sin nuvarande trerummare. Klas visar stolt upp köket där alla skåpluckor och vitvaror är i borstat stål och väggar och golv är vita. Han bär inom sig hemligheten att det påminner om ett bårhus och att han hela tiden måste betvinga rädslan för att han, när han drar ut besticklådan ska mötas av ett par nakna fötter med en lapp runt stortån. Detta skulle han aldrig erkänna utan lovordar istället högljutt sina barfotaskor av märket Vibram FiveFingers som är ”helt fantastiska, jag flyger fram”. Pikén matchar det subtila mönstret på shortsen från byxshopen men förgäves, då Klas inte är man att bära upp ett par barfotaskor med värdighet.
Klas och Anna är ett väldigt genomsnittligt par med 2,3 barn, dvs två barn och ett missfall som de undermedvetet försöker ersätta med en mycket krävande surdeg. De övriga barnen, Vilja och Justinian, är avundsjuka på hur den förlorade sonen i den rostfria bunken skäms bort med uppmärksamhet. Det är viktigt att en surdeg håller rätt temperatur och när Klas misstänker att den är för kall tar han bunken och värmer mot sitt nakna bröst med en min av total harmoni. Vilja kastar en sur blick och går in i arbetsrummet och porrsurfar på pappas användare och lämnar honom inloggad utan att radera historiken. Sedan spelar hon Angry birds på mobilen medan hon väntar på att mamma ska komma och sätta sig vid datorn för att kolla parets gemensamma mailkonto.

Veckans outfit: Powerwalkerskan Lina

...är en av många unga kvinnor som energiskt marscherar genom parker och friluftsområden med sina vilda ögon fästa på ett osynligt mål i fjärran. De är alla klädda i samma ändamålsenliga uniform: praktiska skor, mjukisbyxor och luvtröja i grått eller svart, keps mot solen och hästsvans uppsatt högt på huvudet så att den piskar en i nacken som en inbyggd slavdrivare. Varför denna likriktning? Varför den maniska blicken? Det beror på den sista avgörande detaljen: mp3-spelaren.
Den ondskefulle baron Köllnewasser hade länge försökt tänka ut en plan för att ta över världen när han äntligen kom på det perfekta brottet: att placera sublima budskap i träningsmusik. Tack vare internet och hans sofistikerade biorobot Blossom Tainton, (som kunnat operera helt ostört tills helt nyligen då CIA fattade misstankar på grund av att hon haft samma dreads i tio år) kunde han ostört rekrytera och träna en armé utan att någon märkte det. Inte ens kvinnorna själva minns något efter den hypnos de sublima budskapen i träningsmusiken sätter dem i. Baron Köllnewasser håller på att skapa den perfekta armén, en armé som exercerar i tysthet över hela landet tills de är tillräckligt många och vältränade att slå till. Militären kommer att tveka att öppna eld då det hela kommer se ut som tjejruset och ingen skulle vilja bli svinet som öppnade eld mot tjejruset. Denna korta tveka kommer att räcka, baron Köllnewassers vältränade armé behöver bara en chans. Mänskligheten däremot kommer önska att man fick flera chanser att stoppa baronens skräckvälde, men förgäves.

Sleipner

Alla tider har sin tolkning av de gamla sagorna sa dom igår på kulturnyheterna.

Veckans outfit: Konferensfyllot Örjan

...modifierar sin outfit till oigenkännlighet under loppet av de 24 timmar företagets konferensresa med finlandsbåten tar. Nät han går ombord bär han korrekt en blå kavaj, kakichinos, vit skjorta och slips, allting väl tvättat och struket inför resan. När de obligatoriska sex timmarna i konferensrummet är avklarade är det dags att lossa på slipsen och knäppa upp första knappen på skjortan. Företaget bjuder nämligen på räkfrossa, där också öl och vin ingår.
Räkfrossa är benämningen på en av de vidrigaste företeelserna i våran kultur. Det är också ett intressant ord då det beskriver både beteendet och det efterkommande sjukdomstillståndet. De som deltar i räkfrossan har ett enda mål i sikte: att äta så mycket som möjligt. Buffén är nämligen ganska dyr, särskilt om man tar tillägget som ger en obegränsad påfyllning av fatöl och husets vin, något som är svårt att motstå. Målet är att äta så mycket att man tjänar in priset på buffén dvs att äta räkor till ett högre pris än vad middagen kostade. Det är drömmen, att lura systemet. Det är nästan omöjligt då inköpspriset på räkor för en restaurang är långt lägre per kilo än det på räkorna i affären, men det är en av de få drömmar de arma själarna har fått ha ifred från klåfingriga föräldrar, arbetsförmedlare och chefer. Örjan har inte betalat för räkfrossan men drivs av viljan att få ut så mycket som möjligt av sin arbetsgivares pengar. Han äter så att pannan, näsryggen och överläppen täcks av små svettpärlor som vibrerar när han rör sig men vägrar rinna av. Räkor, majonnäs, skagenröra, ägg och chokladmousse blandas i en röra på tallriken och skyfflas ner. Skit i om det är snyggt upplagt, det är mörkt dit det kommer. Kavajen åker nu av.
När middagen är över har medelstora svettfläckar samlats under armarna och på ryggen och Örjan knäpper upp ytterligare en knapp. Nu tar räkfrossans andra fas vid. Sjukdomstillståndet när man ligger med uppsvälld mage i sin hytt. Stora mängder saltlake, majonnäs, vitt bröd och öl får tarmfloran att blomma men kroppen visar sig vara pollenallergisk. Med kladdiga händer som luktar av räkor och tvål från den offentliga toaletten där man försökt tvätta dem, stryker man den forsande svetten ur pannan och känner att luggen är tjock av räkspad. Saltlaken ligger som en hinna över tungan, man vill dricka men orkar inte resa sig. Det känns om en räka ligger och kliar en i svalget. Skammen kommer och det känns som om alla världens svältande barn tittar anklagande på en. Örjan lindrar frossan med tax free-whisky, kavlar upp skjortärmarna och går för att dansa.
Han tar ytterligare några några öl i baren, bjuder Ann-Sofie i receptionen på en irish coffee , sätter sig väldigt nära och sluddrar högljutt och osammanhängande saliv i hennes öra. Ann-Sofie försvinner och Örjan slår ner som en bomb på dansgolvet. Han gillar att ”gnussa” när han dansar. Det gör inte hans danspartner, chefens sekreterare. Örjan förklarar frispråkigt vad han tycker om såna som inte vill gnussa med honom. Han blir lämnad villrådig med en ömmande kind. Janne dyker upp och räddar kvällen. De knyter slipsarna om pannan och dansar en vild och krigisk dans. Örjan märker inte när Janne försvinner. Hans outfit når sin sista nivå, slipsen i pannan och svettig uppknäppt skjorta med ölfläckar.
Imorgon väntar en väldigt ordfattig bussresa hem till Borås