onsdag 7 september 2011

Jazz

Svett är en underskattad del av en artists image. De flesta manliga artister svettas en hel del vid liveframträdanden medan kvinnliga artister i allmänhet gör sitt bästa för att låta bli. Jag har aldrig sett ett liveframträdande med Britney Spears där hon har blivit svettig. Antingen badar kvinnliga artister i deodorant före konserterna eller så badar de manliga artisterna bastu innan, för de svettas så gott som alltid. Det är dock viss skillnad mellan de manliga artiserna, Erik Sade nöjer sig med en klädsam blankhet och en liten svettpärla på sin höjd medan band som tex Rised Fists spelningar är en orgie i svett. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom hardcoreband brukar ta tillfället i akt att köra ett mindre Friskis och Svettispass på scen, men de kommer ändå aldrig i närheten av scensvettandets absoluta kungar: jazzgubbarna. Man borde undersöka jazzgubbarnas klimatpåverkan och eventuellt införa klimatskatt på jazz, för av svetten att döma ser de ut att under en spelning förbränna mer energi än en enplansvilla gör under ett år. Detta trots att de inte rör sig så värst mycket. De verkar snarare försätta sig i nån slags trans för att kunna utstå hettan och svettlukten. När en vanlig musiker sluter ögonen i ett solo känns det lite pinsamt, en löjlig pose av nån som försöker vara cool. Jazzgubbarna däremot lyckas verkligen se ut som om dom skiter ut ett godståg och just har upptäckt att pappret är slut.
Märk väl att jag talar om riktiga jazzgubbar nu. Såna där uråldriga gubbar från New Orleans. Jag menar inte såna där musiklärare i jeansskjorta som har ett jazzband med ett lustigt namn, typ Torsten and the Gubbs, som han tvingar alla på skolan att kolla på när de spelar i aulan för att de är för pinsamma för att få några riktiga spelningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar