söndag 1 januari 2012

Preludium till en kräkning

Om jag skulle sammanfatta 2011 med ett ord så blir det nog ett rungande ”Joråsatteh...”. 2011 var nämligen året då ingenting hände. Såvida man inte var egyptier, lybier, syrier, eller japan. Under den arabiska våren demonstrerades vilt för demokrati. I Sverige gick man man ur huse för att rädda en ek. Människor sover på gatan, gamla ligger och dör i veckogammal avföring och ungdomen skär sig med rakblad men det var Radiohuseken man prioriterade. Fast nu kanske jag är cynisk. Den revolutionära andan spillde faktiskt över även på andra områden. I våras bevittnade jag den mest intensiva folkliga manifestation jag nånsin sett. En stor mängd skrikande ungdomar samlades på plattan och skanderade outtröttligt i timmar. Vad var målet med demonstrationen? Att få Justin Bieber att komma till Sverige. Joråsatteh...
I Japan var det jordbävning, tsunami och härdsmälta på en gång men när man frågade om dom ville ha hjälp sa dom bara ”nä det är lugnt, det är bara lite armageddon, det fixar vi.”. I Sverige blev det blåsväder som lamslog helgtrafiken och när Ban Ki Moon kommer tillbaka till jobbet efter julledigheten, kommer han ha tio meddelanden på telefonsvararen från en nervös Reinfeldth som ber om krishjälp. Som sagt, det har inte hänt så mycket.
På kulturområdet har man fortsatt att äta rester från frysen. Dom senaste åren har Hollywood och Minnenas Television närmat sig varandra så till den grad att man går och väntar på att Arne Weise ska bli värd för Oscarsgalan. Kul visserligen att Tintin och andra gamla seriehjältar har fått ett bredare erkännande, men det nya kommer lite i skymundan. Förhoppningsvis kanske man åtminstone kommer att uppmärksamma den nya franska serievågen (som inte är så värst ny längre) mer när filmatiseringen av Rabbinens katt kommer nästa år.
Största anledningen till att jag känner att det varit ett ganska händelselöst år är nog för att det varit det på det privata planet. Jag har visserligen fått serier publicerade men det går trögt. Karriären har tagit sina första stapplande steg men jag skulle behöva snickra ihop en gåvagn åt den så att säga.
Joråsatteh...
En del människor bemödar sig inte ens med att artikulera joråsatteh. Dom (oftast kvinnor från Uppland av nån anledning) drar ihop det till nåt slags gurglande. Som ett preludium till en kräkning som aldrig kommer. Man markerar att man sagt allt man har att säga i ämnet genom en varning om att om du fortsätter mala på om vädret så spyr jag på sofföverdraget. Det dödar effektivt konversationen. Kungen borde använda det greppet när folk gnäller på att ha inte hållit sig strikt monogam på sjuttiotalet. Debatten som borde handla om monarkins vara eller inte vara har istället kommit att handla om kungens påstådda utsvävningar och Milles photoshopskills. Det hela kommer inte att leda till något. Varför? Testa att säga ”monogam på sjuttiotalet” högt för dig själv. Hur lät det? Jag sa ju det. Joråsatteh...
Igår såg jag en hund utanför Ica Maxi som sket så hårt att den fick erektion. Det kändes som ett passande avslut på 2011 på nåt sätt. LCHF-dieten och ekdebatten i ett nötskal. Det framkallade ett preuldium till en kräkning, men inte mer. Fast ärligt talat tror jag aldrig att vi har tänkt längre än i 140 tecken. Igår dräglade i alla fall Jan Malmsjö åter fram nyårsdikten i TV. Eller som kungen säger, när du hör den signalen är det dags att vända blad.
Joråsatteh...

2 kommentarer:

  1. Jag håller med Daniel, alltså - kunde inte ha sagt det bättre själv.

    Om seriepublicerandet går trögt så kan du ju alltid skriva några krönikor till lokalblaskan för att dra in lite extra kulor, Elias.

    SvaraRadera